All makt åt staten! — Pengagalenskap på IMF | Detlev S Schlichter | FINANCIAL SENSE

En läsare tipsade om denna artikel av Detlev S. Schlichter, som minst sagt sågar “The Chicago Plan Revisited”, som denna blogg översatt här. Då denna blogg inte är privatrådgivare eller chefsekonom på en bank så tar vi tacksamt emot alla typer av förslag och synpunkter. Och att “The Chicago Plan” skulle vara lösningen på alla problem är självklart inte sant, den kan ses som ett alternativ och en början till diskussion för hur man ska lösa det slutgiltigt.  Den kanske kan fungera ihop med råvarubaserad uppbackning, lokala valutor eller inte alls. Men att tro att vi löser dagens skuldbaserade system genom ränteändringar, fiskala stimulanser, QEinfinity eller något annat i nuvarande verktygslåda är helt enkelt naivt. Man måste börja tänka på alternativa lösningar.

Detlev S. Schlichter är en person väl värd att lyssna på, men man ska ha i åtanke att han tillhör den österrikiska skolan och förespråkar därför guldmyntfot, så därför är hans reaktion på statlig skuldfri ouppbackad valuta fullkomligt naturlig. Han har arbetat på Wall Street i 19 år innan han skrev sin läsvärda bok “Papperspengarnas Kollaps”, så han är onekligen kunnig.

Att han skulle vilja lämna över skapandet av pengar till staten är helt orimligt att tro. Han anser, och på goda grunder, att staten inte kan hantera detta. Men denna diskussion går mycket djupare än bara penningsystem, utan det handlar också om vilken typ av samhällsordning man vill ha. Varför ska vi ens ha någon som styr och ställer i våra liv överhuvudtaget, detta gäller enligt Detlev självklart även penningsystemet. Det enda som han fetmarkerar i sin artikel är också just denna kärnfråga:

“The question the ‘Austrians’ ask is not, who should control money creation, but should anybody control money creation? Should anybody even create money on an ongoing basis?”

I övrigt kan man försöka utröna några stora skillnader, och för att försöka göra detta bättre utgår vi också ifrån det han skriver i sin bok “Papperspengarnas Kollaps” med en del förenklingar vad gäller krediter, pengar, staten etc(detta är ett försök, och om någon läsare har kommentarer är det välkommet då detta är svårt och enormt tidskrävande):

1 Är det redan idag staten som bestämmer penningmängden? Detlev menar detta, och gör då i princip två saker. Han likställer staten med Centralbanken samt att den bestämmer penningmängden då det endast är den som kan skapa de reserver som behövs för att öka penningmängden. Här är ett utdrag som är viktigt och som många förespråkare för statlig valuta faktiskt också håller med om(Bl.a Ellen Brown):

“In recent decades, the global banking system found itself on numerous occasions in a position in which it felt that it had taken on too much financial risk and that a deleveraging and a shrinking of its balance sheet was advisable. I would suggest that this was the case in 1987, 1992/3, 1998, 2001/2, and certainly 2007/8. Yet, on each of these occasions, the broader economic fallout from such a de-risking strategy was deemed unwanted or even unacceptable for political reasons, and the central banks offered ample new bank reserves at very low cost in order to discourage money contraction and encourage further money expansion, i.e. additional fractional-reserve banking. It is any wonder that banks continued to produce vast amounts of deposit money – profitably, of course? Can the result really be blamed on ‘private’ initiative?”

Men vad Kumhof/Benes och många andra menar är att centralbanken inte riktigt är likställt med staten och att centralbanken tvingas öka penningmängden pga att de privata bankerna har skapat för mycket krediter. “Staten” har helt enkelt inte möjlighet att stoppa utvecklingen i tid, då deras åtgärder idag sätts in för sent per automatik. Sedan är det också en stor diskussion om centralbanker i vissa länder verkligen är styrda av staten/folkets bästa eller av de som tjänar mest på penninginjektionerna, dvs bankerna och övriga finansinstitutioner pga av “revolving doors” och sammankopplingen mellan deras existens(som ex Detlevs f.d arbetsgivare på Wall Street). Federal Reserve är ett typexempel, där deras tillkomst och den 6% årliga utdelningen till “medlemsägarna” är ständiga diskussionsämnen när det handlar om det nuvarande penningsystemet och dess uppkomst, samt vem som såg till att FED blev “lender of last resort”. FED är den största centralbanken och de andra måste ofta följa i FED:s fotspår. Bara detta ämne kan det göras helt enskilda bloggar om.

2 Vad innebär det att ge staten detta privilegium? Detlev menar att den aldrig kan sköta detta så att det gynnar alla, att staten alltid är “dålig” och gynnar ett fåtal. Bara titeln är “All makt åt staten!” och det visar hans misstroende mot att det kan skötas demokratiskt riktigt genom staten. (detta kan tyckas lite märkligt eftersom han i artikeln och i sin bok redan menar att de har den makten, men  ibland lägger han till de privata bankerna med). Kumhof/Benes och andra menar att detta system skulle kunna gynna alla, såsom exempelvis Positive Money försöker förklara här.  Men det kan också missbrukas av en stat eller liknande, och det är därför man ska vara mycket skeptiskt till hur ett sådant här system införs. Detlev är med all rätt skeptisk till detta förslag, då det t. ex skulle kunna ge överstatliga institutioner enorm makt, såsom exempelvis IMF eller Världsbanken helt utan insikt för medborgarna. Det är inte en bra utveckling för någon.

3 Deras historiebeskrivning skiljer sig åt markant: Detlev menar att källorna Kumhof/Benes använder sig av är opålitliga medans Kumhof/Benes menar tvärtom. Dock medger alla att de inte är historiker, så denna diskussion blir lite konstig. Här får alla intresserade gå igenom källorna själva om de vill. Som exempel kan vi ta “greenbacks”, som enligt Kumhof/Benes tappade i värde pga falskmynteri av motståndarsidan, detta väljer Detlev att helt hoppa över i sin bok. Troligtvis ligger nog sanningen någonstans mittemellan.

4. Benes/Kumhof menar att det är viktigt hur pengarna skapas, d v s att när de skapas som skuld genom “bråkdelsreserver” så måste systemet växa hela tiden för att räntan på gamla lån ska kunna betalas tillbaka genom att någon alltid tar nya lån som gör att skuldbubblan kontinuerligt växer. Genom att de istället blir 100% reserver och skuldfritt skapande med en jämn ökningstakt så får vi bort många av dagens problem. Då Detlev förespråkar guldmyntfot, sker penningmängdsökningen genom större utvinning och det är bättre än att någon stat ska lägga sig i och bestämma hur mycket som ska “tillverkas”, så det aldrig tillverkas för mycket. Dock borde det i princip bli ungefär samma sak, om man ökar penningmängden i ungefär samma takt som guldutvinningen ökar, som James Turk nämnde häromdagen i CapitalAccount var ca 1,8% per år. Så helt oelastiskt är ju inte guld, och detta nämner Detlev emellanåt i sin bok, men han menar att det inte är så viktigt. Men då borde det troligtvis inte vara så viktigt om “staten” bestämmer sig för att expanderas ouppbackad valuta i samma takt. Det viktiga är egentligen nästa punkt.

5. Detlev menar också att papperspengarna alltid går snabbare mot kollaps då stater expanderar dem vid krig, stora kriser etc. Det går inte att göra vid guldmyntfot. Detta är ett intressant argument som många “guldbaggar” tar upp. Det är sant i sig, men om man vänder på det, så kan man se att varje gång det blir krig så spelar det ingen roll vad som gällde innan. De styrande ändrar bara reglerna och slutar med guldmyntfoten. Så man kan hävda att det är krigen i sig som är problemet, vilket såväl Benes/Kumhof som Detlev också påpekar, när de menar att det är ofta pga krig som de elastiska “papperspengarna” ökar drastiskt i mängd.

Sammanfattningsvis är det fascinerande att alla har samma åsikt om att dagens system är ohållbart, att penningmängden inte ska öka/minska och skapas av privilegierade banker på det sätt som det görs idag men att deras lösningsförslag ändå utmynnar i stora meningsskiljaktigheter, eller som Detlev skriver:

“Benes and Kumhof, early in their paper, claim that fractional-reserve banking increases the risk of bank runs, causes boom-bust cycles, and that a 100 percent reserve system would ensure greater stability. These observations are, in principle, correct. But this is, sadly, where it stops.”

All Power to the State! — Money Madness at the IMF | Detlev S Schlichter | FINANCIAL SENSE.

PS. Det svåra med att driva en blogg som visar annorlunda lösningar, är att många kan tro att just den lösning man väljer att visa är den allsmäktiga och absolut självklara. Så är inte fallet med “statlig skuldfri valuta” som vi väljer att göra en djupare analys av här. Det finns självklart massor av fallgropar i den och man ska återigen upprepa att just den rapport som är översatt här är skriven av medarbetare på IMF. Och deras “track record” i ex. U-länder är det många som inte gillar, milt sagt.

Att denna blogg startades berodde delvis på att många klagar på nuvarande penningsystem, men det får gärna finnas mer bloggar etc som faktiskt försöker komma med lösningar på detta ohållbara system. Lösningar är mycket svårare att hitta än att klaga. Förhoppningsvis kan vi få in tips och ideer på olika “out of the box”-lösningar från er läsare. Flera sådana har redan kommit, och det är vi tacksamma för.DS

 

2 thoughts on “All makt åt staten! — Pengagalenskap på IMF | Detlev S Schlichter | FINANCIAL SENSE

  1. Lincoln sa:

    Bra skrivet, IN!
    Jag bemötte själv Misseanerna i mina två senaste blogginlägg.

  2. Billy sa:

    Bra sammanställt.

    Bara en kort kommentar.

    Under punkt 4 skriver du:

    “Men då borde det troligtvis inte vara så viktigt om ”staten” bestämmer sig för att expanderas ouppbackad valuta i samma takt.”

    Problemet med att när Staten / politiker sköter saker är att man har en tendens att frisera till siffrona enligt lämpliga önskemål. Vi ser det ju redan idag.

    Här i Sverige har vi ju ett inflationsindex som man flitigt använder som “sanning” på vår inflationen. Nämligen KPI. Detta är det som Riksbankens direktion använder sig av.

    I princip skulle man lika gärna kunna skriva ett program som gjorde det som direktionen på Riksbanken gör.

    If KPI > 2 %
    Hög räntan med 0,25 &
    else
    Sänk räntan med 0,25

    Sen skulle man kunna köra denna snurra i lämpligt intervall.

    Det är förstås lite lustigt att man i KPI utelämnat de köpbara tillgångsslag som är bostäder och aktier. Som vi verkligen haft inflation i sista åren. Men det är bekvämt förstås. “Ta bort aktier, deras värde varierar för mycket”. “Skippa även bostäder”. “Det skulle inte se bra ut annars”.
    Ju mindre inflationsmåttet är desto mer kan dom stjäla från dom som sparar via den osynliga skatten inflation.

    Man håller helt enkelt på och trixar med siffrorna. Staten är minst lika girig som andra.
    Det blir betydligt svårare att trixa för dom med en råvaruuppbackad penningökning.

Kommentering stängd.